Jag vet inte vart jag ska börja. Jag tror inte du förstår hur mycket du betyder för mig. Jag vet att jag kan vara helt dum i huvudet, världens fittigaste, riktigt jävla elak och ibland behandla dig som skit och jag kan själv ofta undra varför jag beteér mig så mot dig, och helt ärligt vet jag inte varför men jag tror oftast det är att när jag är på dåligt humör går det ut över dig, inte med mening, utan det bara blir så. Och när jag alltid blir sur på dig över, ah du vet allt som du håller på med. Är det för att jag är rädd om dig, jag vet att det är något som alla "tonåringar" håller på med, även jag. Men det känns fel, jag är så rädd att något ska hända dig. Jag har liksom alltid sett dig som en lillasyster för mig (Även fast du är äldre) och jag måste ta hand om dig, jo jag vet. Jag låter som värsta mamman just nu, men det är så jag känner. Du är liksom den lilla av oss och så kommer det nog alltid vara i mina ögon och som sagt är jag rädd om dig. Men förlåt för hur jag behandlar dig ibland, för alla gånger jag sårat och svikit dig. Och helt ärligt är du värd någon mycket bättre än mig, jag vet. Men jag klarar mig inte utan dig. Du är verkligen bland det bästa som hänt mig, en av dom som jag faktiskt litar på upp till 100% och som jag vet aldrig sviker. Jag vet att jag alltid kan vända mig till dig när det har hänt något och att jag kan berätta saker utan att det sprids vidare och oavsett vad jag säger är du en av dom som har den största betydelsen i mitt liv. Alla våra minnen, kommer du ihåg när du sov hos mig? Och vi snackade såkallad "Engelska". Fyfan vad roligt det var, jag trodde seriöst jag skulle dö av garv. Eller när jag sov hos dig och pratade helt fuckad, och bah "Det är så varmt här", asså fyfan, och våran humör knäcker fan allt. Eller när vi gjorde det där med isbiten, och ah duvet den andra grejen. Haha shit asså, minnena med dig är helt otroliga, nånting jag aldrig kommer glömma. Men nu förstår jag inte vad som hänt mellan oss, vi har glidit ifrån varandra så mycket den sista tiden, och dom gångerna vi träffas tjaffsar vi mest? Jag orkar inte. Jag vill inte att det här ska vara slutet på våran vänskap för du betyder för mycket för det. Men jag vet inte, vi kanske behöver en paus? Egentligen är det ingenting jag vill men jag gör allt för att inte förlora dig, jag vill verkligen ha tillbaka våran vänskap, oavsett om det kanske inte alltid känns så, men ah under sommarn kommer det ju ändå bli som en paus, och vi kanske behöver det? Men som man säger, bråk gör vänskapen starkare, man lär sig av misstagen liksom. Och gumman jag hoppas du vet, att oavsett hur jag beteér mig mot dig ibland så kan du alltid komma till mig, har det hänt något så finns jag här. Även om jag är fittig ibland så kan du lita på mig, det du säger stannar hos mig och det vet du. Du kan alltid snacka med mig, dag, natt, det spelar ingen roll, jag finns här och det vet du! Jag vill bara säga förlåt för allt jag gjort mot dig, och tack för alla gånger du ställt upp för mig. Jag älskar dig gumman och jag hoppas du vet det. Du är en av dom som betyder mest för mig, jag kommer aldrig sluta kämpa för våran vänskap, när du inte orkar mer, orkar jag för oss båda. Jag lämnar dig aldrig hjärtat. Jag älskar dig Ellie, föralltid!



Du betyder så mycket mer än du tror. Vi måste bygga upp våran vänskap igen. Förlorar jag dig vet jag fan inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar dig bästavän.